– är vi förstås en sorts kommunicerande kärl, maken och jag. På gott och ont. När vi, som den senaste tiden, lever under viss press på många plan, så påverkar det oss, var och en och tillsammans. Det går inte att komma ifrån att mitt tålamod minskar, när det är mycket att hålla reda på förutom allt det där ‘vanliga’. Hos oss är det helt mitt ansvar med många saker, som man i en mer ‘normal’ relation delar på, och det gör mig skörare än jag ville. Och när det är osäkerhet i omgivningen, så blir det skakigare för maken, han blir osäker, han frågar om och frågar om. Och han kommer inte ihåg att jag har sagt hur det är och hur det ska bli. Hans minne kan vara väldigt kort, när han är stressad. Självklart förstår jag det, men att förstå det intellektuellt är en helt annan sak än att tillämpa det i vardagens alla kaotiska situationer. Och det gör mig besviken på mig själv, och så är vi på väg neråt i spiralen.

Det behövs lite vilopunkter då. Dom ser olika ut. Förra veckan t ex var Äldste här en stund, och då är det en lättnad för mig, när han liksom ser det jag lever i, likaså när Yngste var här. Dom vet både hur maken var innan och ser hur han är nu. Och samtidigt var det här besöket i dag en sorts vilopunkt, att se hur någon annan agerar tillsammans med maken, att han har så mycket av sig själv kvar. Också.

Annonser