– det här. Jag skulle önska att det inte gjorde det, att jag bara kunde göra det som måste göras i lugn takt. Och jag försöker andas och tänka efter, så jag inte ska bli sliten, men sliten är jag. Jag kanske inte är så stark, som man borde vara, jag vet inte. Men jag vet att när maken blir lite extra tjatig, tappar bort saker som jag sagt nyss, som jag sagt flera gånger, så blir jag arg och/eller ledsen, och jag vill inte det. Jag vill ha tålamod, jag vill orka det som måste göras.

Och jag har faktiskt ingenstans att vända mig, det är mitt ansvar, jag vet det. Och när jag skriver så, så menar jag verkligen inte att någon gör för lite, jag vet att det finns omtänksamma människor i mitt liv och det är jag tacksam för, men här och nu är det bara jag.

Och om en liten stund sätter jag mig på uteplatsen och tittar på tornseglarna, och jag är tacksam över den vackra, ljusa kvällen, men det är ensamt på flera olika sätt.

Annonser