lördag, 17 juni, 2017


– och då ska jag ändå inte åka trettio mil i morgon som Yngste, eller jag vet inte exakt hur långt det blir, men långt är det. Och han står som bäst och torkar damm från sina ägodelar. Jag har deltagit på mitt sätt och diskat ur (och torkat) såna där lådor, som man kan ha under sängen. Dom har stått här och blivit riktigt dammiga genom åren. Ibland har jag dammat av ovansidan, men det har väl inte blivit mer, men nu så är dom rena. Så slipper jag att slänga och sonen slipper köpa nya.

Det är lite osäkert var han sover i natt, för hans f d rum är lite dammigt öht. Jag har en vän som visade en bild av en sandstorm i Afrika, och det är förstås en annan dignitet, men det här är illa nog. Så kanske blir det till att sova nere bredvid tv:n.

Och han lyckades både hälsa på äldste bror och dessutom fanns Tvåans familj i lilla huset nere vid sjön, som han åkte förbi på hemvägen, så det blev effektivt.

Annonser

– är det f n Yngste, som hänger sig åt. Jag står för dom svarta plastsäckarna. Kanske förstår jag inte riktigt hur det går till, vilka principer han tillämpar, men jag lägger mig inte i. Och det är rätt mycket kvar, tänker jag, som hållit på rätt mycket. Sen frågade han oskuldsfullt om tippen var öppen under helgen. Nej, självklart inte, när folk har möjlighet att åka dit och slänga, då är det stängt. Men på måndag står jag där igen. Och jag lyckades f ö prångla på Äldste en av dom tjockaste böckerna jag tänkt slänga ur våra hyllor.

Och Yngste nyser, mycket damm blir det. Tänk sen, när jag ska börja ett dammfritt liv. Nej, jag inser att det kommer antagligen inte att bli så, men lite bättre ska jag allt bli. Å andra sidan är det väl sällan nån som satsar på att bli sämre.

– som han är, Yngste, så ringde han ungefär halvvägs, där han stannat för att äta nånting. Allt hade dittills gått bra.

Och jag fortsätter att titta på min omgivning med röjandets skarpa blick. Det har med åren blivit så att det ligger böcker horisontellt ovanpå bokraderna. Där är målet att få bort dom, allt ska få plats på hyllorna. Och nästa vecka ska jag flytta lite på cembalon, så jag kommer åt dom nedre delarna av dom bokhyllor, som står bakom den. Jag räknar med att kunna få till flera tomma dm där. Att inte tala om att jag får klart för mig vad det var jag stoppade in där egentligen.

Och om någon undrar – jag är mycket medveten om att det på många sätt är ett lyxproblem att ha för många böcker och andra saker, visst är det så. Å andra sidan är många (både böcker och annat) saker förknippade med affektionsvärde för oss.

– Äldsta, där dom satt och åt frukost på balkongen, som är mot den grönskande innergården hos dom. Balkongen är inte deras, den är delad mellan lägenheterna, men det är ganska underbart att ha den möjligheten ändå. Och här är också sommaren tillbaka, maken är duschad och jag sitter och övertalar mig själv att det inte alls tar lång tid att byta lakan.

Sen hoppas jag förstås att Yngste har kommit iväg och att hans resa hit går bra. Jag ska ta fram en bit köttfärspaj, jag vet inte hur mycket han äter på vägen. Och jag tittar förstås då och då på nyhetsuppdateringar, om det skulle vara nån bilolycka där han far fram. Man slutar aldrig riktigt att oroa sig, oavsett vad barnen tar sig för. Och nästa måndag är det hans födelsedag, jag minns fortfarande dom där junidagarna, när jag gick och väntade. Eller gick gjorde jag helst inte så mycket, det var bäst att ligga ner, foglossningen var påfallande och förvärkar och elände. Och den sista veckan, när jag tagit mig ner i tvättstugan och satt på huk och sorterade tvätt och dragkedjan sprack i mammabyxorna, då var jag grundligt trött på alltihop.