– lite sent, för jag var trött och kostade på mig en kvart extra i sängen. Men när vi ätit frukost ringde det. En människa från ortopeden, hon ville ge mig en tid och jag förklarade att det var inte det jag var intresserad av, jag ville ha ett par likadana sandaler, som maken redan har eftersom dom blivit slitna och i synnerhet är det bekymmer med kardborrebanden. Då sa hon att det var ju bara man lämnade in dom till dom, så kunde dom byta. Och vad ska han ha på sig under tiden? frågade jag. Jag vidhöll att det vore praktiskt att få ett par likadana och inte behöva åka hela vägen dit för att någon ska titta tio minuter på honom och sen ska vi åka hela vägen hem igen. För dom är det inget problem förstås, men för oss att ta oss drygt en och en halv timme gånger två, för sen måste man ändå hämta dom där också. Men det var en alldeles för enkel lösning, det kunde hon inte ta beslut om själv, hon skulle tala med någon högre upp i hierarkin och sen, och då hade hon ett lätt hotfullt tonfall, sen är det ju möjligt att ni får en kallelse i alla fall, och då får ni åka hit. Jo tack, varför ska man göra det svåra enkelt?

Sen ringde jag om makens bristande medicinering och lite ändrade tider och det här med att det är knepigt med byte av kläder och hans minnesproblem. Hon var mycket förstående om alltihop och jag skickade ett mail med sammanfattningen av makens behov, så jag kan bara hoppas att det blir bättre.

Annonser