tisdag, 13 juni, 2017


– i dag prioriterade jag hårtvätt. Jag hade lyckats stryka så pass mycket från dagens lista att det kändes helt rimligt att skjuta upp någonting till morgondagen. Den innebär visserligen den där veckohandlingen som jag alltid skyggar lite inför. Och jag har fortfarande ingen ordentlig lista heller, men det ordnar sig, i sht om jag den här gången kommer ihåg att ta med den. Jag skulle ha önskat att jag i dag hade fått till en promenad, det räknas liksom inte att gå till banken och apoteket, även om det tog rätt lång tid. Den här gången var det banken som hade köbildning. Det berodde mest på en kvinna, som ville avsluta ett föreningskonto, och så hade hon inte ett ordentligt protokollsutdrag på att hon var behörig, men hon höll på länge och försökte övertyga damerna bakom disk. Till slut förbarmade sig någon annan över mig och erbjöd sig att hjälpa mig. Det var städfakturan, som skulle betalas, och då frågar hon plötsligt om jag hade ett ‘vårdintyg’. Det är klart jag inte hade, jag suckade och sa att nu har jag hållit på med det här i två månader och det har ingen frågat efter förut, och då sa hon – ‘nej, nej, det behövs inte’. Men varför i all världen frågade hon då?

Annonser

– känns det ungefär som att bo i ett grustag här. Jag vet, för min pappa hade just ett grustag. Den där vägombyggnaden på ena sidan och så en ombyggnad av järnvägsviadukten på andra är ganska ljudligt. Men det finns optimistiska skyltar överallt, som förklarar att det kommer att bli så fint. Hoppet finns kanske, men just nu är det rätt jobbigt.

Och inomhus sliter jag vidare. Jag slänger i dom svarta plastsäckarna, möjligen blir det tippen i morgon, det finns gränser för hur många säckar jag vill ha stående på golvet. Och jag högg tag i en tidskriftssamlare med en massa brev, som jag var beredd att slänga, men så begick jag misstaget att titta på ett par av breven, det var människor som hörde av sig när maken blev sjuk. Jag ställde in den i hyllan.

Men annars cyklade jag och köpte blommor. Den där randiga sortens petunior, som jag föredrar, dom stod längst ner, längst bort bland hyllorna. Så nu så kan det bli plantering, i kväll eller i morgon.

– lite sent, för jag var trött och kostade på mig en kvart extra i sängen. Men när vi ätit frukost ringde det. En människa från ortopeden, hon ville ge mig en tid och jag förklarade att det var inte det jag var intresserad av, jag ville ha ett par likadana sandaler, som maken redan har eftersom dom blivit slitna och i synnerhet är det bekymmer med kardborrebanden. Då sa hon att det var ju bara man lämnade in dom till dom, så kunde dom byta. Och vad ska han ha på sig under tiden? frågade jag. Jag vidhöll att det vore praktiskt att få ett par likadana och inte behöva åka hela vägen dit för att någon ska titta tio minuter på honom och sen ska vi åka hela vägen hem igen. För dom är det inget problem förstås, men för oss att ta oss drygt en och en halv timme gånger två, för sen måste man ändå hämta dom där också. Men det var en alldeles för enkel lösning, det kunde hon inte ta beslut om själv, hon skulle tala med någon högre upp i hierarkin och sen, och då hade hon ett lätt hotfullt tonfall, sen är det ju möjligt att ni får en kallelse i alla fall, och då får ni åka hit. Jo tack, varför ska man göra det svåra enkelt?

Sen ringde jag om makens bristande medicinering och lite ändrade tider och det här med att det är knepigt med byte av kläder och hans minnesproblem. Hon var mycket förstående om alltihop och jag skickade ett mail med sammanfattningen av makens behov, så jag kan bara hoppas att det blir bättre.