– kanske man kan säga. Ibland behövs tystnad mer än annars. Nej, inget särskilt har hänt, inte alls.

Jag steg upp lite tidigare än vanligt eftersom vi skulle till kyrkan vid sjön, och vi var alldeles medvetna om att det troligen skulle bli fler än vi där, så förhoppningen var att kunna sitta någonstans där det är enkelt för maken. Eller enkelt är det ju aldrig, men det kan vara mer eller mindre svårt. Det löste sig, även om det inte var optimalt, det kan man inte vänta sig.

Och lite lätt förvånad blir man=jag ändå när vi är på väg in i kyrkan och någon anropar maken (från ‘fel’ håll förstås), någon som själv har erfarenhet i familjen av problem, men det gör ju inte att man automatiskt blir en empatisk människa, alltnog – han tillade ‘välkommen hit’ och där undrade jag allt. Vi, maken och jag, har väl befunnit oss just där flera tusen gånger och så vitt jag kan påminna mig går det väl att räkna på ena handens fingrar dom tillfällen som den välkomnande varit just där. Men frånsett det, så var det bra förstås. Genomtänkt förkunnelse om Treenighetens väsen, som kan behöva eftertanke och tillbedjan. Gott så. Mycket musik. Sen skulle många av de närvarande äta smörgåstårta, men det avstod vi ifrån, i synnerhet som dagens sittande var extra ansträngande för maken, så horisontalläge var absolut att föredra en liten stund.

Sen skulle jag titta på reprisen av Grey’s, men jag fegade ur sista kvarten, det blev så väldigt dramatiskt. Och att Owens syster skulle återkomma har jag misstänkt rätt länge.

Nu ska jag återgå till att titta på mina bokhyllor och alldeles för fyllda skåp. I morgon tar jag ett tag igen.