På något konstigt sätt. Och morgondagens helgdag räknar jag knappt som helgdag. Dessutom ska maken till avlastningen på eftermiddagen där, och jag åker bort. Värdinnan har en annan aktivitet en stund till när jag kommit fram, så jag har tvångsbjudit mig på fika i närheten. Det blir bra. Ja, nu råkar jag vara en rätt lättsam gäst och önskar mig enbart en kopp kaffe, och väldigt mångårig vänskap med kaffekokaren gör att han vet att det är exakt det jag menar.

I övrigt läste jag i lokaltidningen om någon jag arbetade tillsammans med ett antal år, det slutade inte så bra, kan man säga. Jag försökte verkligen vara trevlig och samarbeta, men det spelade ingen roll vad jag gjorde, allt kunde det hittas fel på. Men det är ju så, en del har turen att aldrig själva göra fel och anser sig då inte behöva ha någon som helst tolerans.

Å andra sidan läste jag nån annanstans om någon som sa sig värdesätta ärlighet. Jo, i teorin, tänkte jag. Jag minns ju när vi var väldigt unga och det dök upp en insändare, med pseudonym, i ett ämne vi båda var engagerade i, och X skjutsade hem mig och talade kryptiskt om att den där insändaren verkligen inte var bra och jag höll med, så klart, vad jag inte fattade var att han trodde att jag var skribenten. Jag hade verkligen inte fantasi, vare sig att skriva eller att fatta att jag blev beskylld. Sen en annan gång berättade jag skivor ur verkligheten för X, men det skulle betytt att åtgärder hade behövt vidtas, just av X, som hade ansvar (det var därför jag berättade), men då var det enklare att anta att jag ljög. Det fick jag veta bakom en gardin på ett näringsställe. Jag blev så oerhört chockad och skulle hämta bilen för att plocka upp maken utanför näringsstället och i pur stress backade jag på en stolpe, med en liten buckla på bilen som följd. Men ärlighet har sina fördelar. Och – uppenbarligen – nackdelar.

Annonser