måndag, 5 juni, 2017


nu. Det var Högmässa klockan sju i ett mindre kapell norrut, så vi drack té lite tidigare än vanligt, och sen åkte jag helt lagligt för att hämta upp maken. Det tog en liten stund, men gick bra. Och sen åkte vi den vackra vägen genom bokdungar, så vackert det är. Och maken kämpade sig uppför backen där med hjälp av en ledstång, som börjar se lite ankommen ut, men det gick.

Jag hade haft en liten svag förhoppning om att vi skulle komma hem så pass tidigt att jag skulle hinna tvätta håret, men det får bli i morgon bitti i stället. Maken greps av sitt sällskapliga jag efter mässan, så jag trodde aldrig vi skulle komma hem. Jag var iofs lite sällskaplig själv, jag träffade på en kvinna, som är delägare i firman jag anlitade till städningen, så jag passade på att ösa beröm över dom som jobbat. Hon nämnde också att dom kan hjälpa till och bära tunga grejor, när vi ska flytta. Bra att ha i minne, jag får nämna den resursen för familjen, som sannerligen burit och släpat rejält redan.

Annonser

– vi har ju ett tvättutrymme med hyllor. Dessa hyllor har blivit samlingsplats för alla lådor med skruvar och spikar och krokar och en verktygslåda. Nu bestämde jag mig för att åtminstone göra nån sorts inventering. Det blev en hel del rensat också, och jag vet (kanske) vad som finns där, när det blir dags att sätta upp tavlor och dra sladdar om mindre än två månader. Det ser iaf betydligt mer ordnat ut nu, och det är väl vackert så. Och galgar, som är mer eller mindre oanvändbara är också utrensade.

Nästa vecka är planen att rensa skåpet i köket plus städskåpet och garderoben i hallen. Sen blir det bokhyllor. Och i går erbjöd jag Äldste mitt avhållna skrivbord, ärvt av min mycket älskade farfar, jag inser att det kommer att bli väldigt trångt för det. Men det är en känslomässig sak, jag har haft det sen jag var fjorton. Och mina barn har suttit i mitt knä och lekt med nyckeln i mittenlådan, precis som jag antar att min pappa och hans syskon gjorde.

På något konstigt sätt. Och morgondagens helgdag räknar jag knappt som helgdag. Dessutom ska maken till avlastningen på eftermiddagen där, och jag åker bort. Värdinnan har en annan aktivitet en stund till när jag kommit fram, så jag har tvångsbjudit mig på fika i närheten. Det blir bra. Ja, nu råkar jag vara en rätt lättsam gäst och önskar mig enbart en kopp kaffe, och väldigt mångårig vänskap med kaffekokaren gör att han vet att det är exakt det jag menar.

I övrigt läste jag i lokaltidningen om någon jag arbetade tillsammans med ett antal år, det slutade inte så bra, kan man säga. Jag försökte verkligen vara trevlig och samarbeta, men det spelade ingen roll vad jag gjorde, allt kunde det hittas fel på. Men det är ju så, en del har turen att aldrig själva göra fel och anser sig då inte behöva ha någon som helst tolerans.

Å andra sidan läste jag nån annanstans om någon som sa sig värdesätta ärlighet. Jo, i teorin, tänkte jag. Jag minns ju när vi var väldigt unga och det dök upp en insändare, med pseudonym, i ett ämne vi båda var engagerade i, och X skjutsade hem mig och talade kryptiskt om att den där insändaren verkligen inte var bra och jag höll med, så klart, vad jag inte fattade var att han trodde att jag var skribenten. Jag hade verkligen inte fantasi, vare sig att skriva eller att fatta att jag blev beskylld. Sen en annan gång berättade jag skivor ur verkligheten för X, men det skulle betytt att åtgärder hade behövt vidtas, just av X, som hade ansvar (det var därför jag berättade), men då var det enklare att anta att jag ljög. Det fick jag veta bakom en gardin på ett näringsställe. Jag blev så oerhört chockad och skulle hämta bilen för att plocka upp maken utanför näringsstället och i pur stress backade jag på en stolpe, med en liten buckla på bilen som följd. Men ärlighet har sina fördelar. Och – uppenbarligen – nackdelar.