lördag, 3 juni, 2017


Det ringde nyss. Jag hann inte svara, men jag kollade upp numret på eniro, förstås. Det var inte Somalia (det har jag haft två samtal förut från) utan det visade sig vara någon som maken och jag träffade för ganska precis tio år sen. Vi var på väg nerför en ståtlig trappa och skulle gå till ett ställe där vi skulle hålla ett litet gemensamt föredrag om livets olika villkor. Där blev vi omsprungna av någon, som maken haft väldigt mycket att göra med under flera år, han var sekreterare i ett sammanhang där maken var ordförande, oändligt långa telefonsamtal och åtskilliga träffar förstås. Men här sprang han lite otåligt vidare efter att ha hälsat, han hade inte hört av sig under makens mer akuta sjukdomstid eller besökt honom eller så. Nu konstaterade han där mitt i steget, att han hade ju så förfärligt mycket att göra, men han hade minsann tänkt. Ja ja. Vackert så kanske.

Lustigt nog hade maken och jag nämnt just honom, när vi höll på med duschandet, hur fånigt det hade sett ut vid ett tillfälle, när denna man färgat håret i en rätt märklig nyans.

och jag stod där och plötligt hade kammen slörpat in i dammsugaren. Efter ett par sekunders tankeverksamhet kom jag på hur man öppnar den, och då stack kammen ut ur påsen, men själva påsen påminde om en välstoppad soffkudde ungefär, så nu är den bytt också. Alltid något.

Och det är alltid bra, när maken väl är duschad. Morgonen var lite knepig, för han hade ont och vaknade två gånger. Jag har all förståelse för att det är väldigt besvärligt, men jag kan inte göra så mycket, det är bara att låta tiden gå. Och faktum är att han somnade om, det var jag tacksam för.

Grått och ganska svalt ute, normalt sommarväder iaf. Jag tänker mig att jag ska ta en promenad senare, nu när svärmors lägenhet är klar och jag så småningom inte har trappan att springa i stup i ett, så vore det bra att återuppta vanan att röra mig lite.