gjorde att sondöttrarna verkligen var enormt lockiga. Och det fanns sex kassar med kläder från dom lite äldre kusinerna, lilla minsta blev alldeles förtvivlad när dom första plaggen alldeles uppenbart var mer lagom till äldre syster, men det fanns grejor till henne också. Det blir bra. Och så fikade vi lite. Och maken var mycket lycklig över dom.

Och nånstans i en bisats sa jag något om att vi kommer att ha det vita bordet i köket sen, och det betraktade jag verkligen som gamla nyheter, men maken blev väldigt upprörd och undrade om jag verkligen tänkte slänga det där bordet vi har i nuvarande köket. Och det hade jag verkligen inte sagt en stavelse om, jag vet inte exakt nu vad jag ska göra med det, eller var/om det får plats. Såna där små incidenter tar hårt på tålamodet. Jag tänker ju flytt och möblering väldigt stor del av min vakna tid, förmodligen när jag sover också.

Och häromdagen läste jag ett litet stycke, där någon beskrev en vacker relation, totalt förtroende, omsorg, gemenskap. Och sen råkade jag förut i dag läsa något jag själv skrev för ett par år sedan, i ett kaos, och jag reflekterar över hur mycket som har blivit annorlunda sen den tiden. Jag drar mig in i mig själv, jag litar verkligen inte särskilt mycket på någon. Och jag vet att den som inte räcker ut handen själv, får räkna med att stå ensam. Men det finns skador som plåster inte hjälper.

Annonser