fredag, 2 juni, 2017


– jag vet det. Men jag är förstås väldigt flyttfixerad här och nu. Jag kom på att det är nog sjunde gången maken och jag flyttar under vårt gemensamma liv, möjligen är det också sista, vilket är en besynnerlig tanke. Och jag tänker på flytten mellan andra och tredje boendet, det råkade också vara en flytt på samma våningsplan i samma hus. Fast då var det från två rum med kokvrå till två rum med rejält kök. Och Äldsta var två månader och hade haft kolik varenda natt. Första kvällen i det nya sovrummet, så sov hon när det egentligen var dags för kvällsmålet och jag sa att vi måste väl väcka henne, men maken sa att vi låter henne sova så länge hon nu gör det. Och så vaknade hon klockan sex utan att ha sagt ett pip på hela natten och sen sov hon på nätterna. Det var ett smärre mirakel. Och ett litet mirakel och också ett mirakel.

Jag väntar mig knappast något mirakel den här gången, jag vet inte riktigt vad jag väntar mig, mer än att jag hoppas att det blir bra för vår vardag. Maken är mer bekymrad för hur vi ska klara ev familjefester, men det får lösa sig, tänker jag. Det är ganska många vardagar att hantera.

gjorde att sondöttrarna verkligen var enormt lockiga. Och det fanns sex kassar med kläder från dom lite äldre kusinerna, lilla minsta blev alldeles förtvivlad när dom första plaggen alldeles uppenbart var mer lagom till äldre syster, men det fanns grejor till henne också. Det blir bra. Och så fikade vi lite. Och maken var mycket lycklig över dom.

Och nånstans i en bisats sa jag något om att vi kommer att ha det vita bordet i köket sen, och det betraktade jag verkligen som gamla nyheter, men maken blev väldigt upprörd och undrade om jag verkligen tänkte slänga det där bordet vi har i nuvarande köket. Och det hade jag verkligen inte sagt en stavelse om, jag vet inte exakt nu vad jag ska göra med det, eller var/om det får plats. Såna där små incidenter tar hårt på tålamodet. Jag tänker ju flytt och möblering väldigt stor del av min vakna tid, förmodligen när jag sover också.

Och häromdagen läste jag ett litet stycke, där någon beskrev en vacker relation, totalt förtroende, omsorg, gemenskap. Och sen råkade jag förut i dag läsa något jag själv skrev för ett par år sedan, i ett kaos, och jag reflekterar över hur mycket som har blivit annorlunda sen den tiden. Jag drar mig in i mig själv, jag litar verkligen inte särskilt mycket på någon. Och jag vet att den som inte räcker ut handen själv, får räkna med att stå ensam. Men det finns skador som plåster inte hjälper.

– som maken och jag kände för länge sen och som vi träffar ibland. Han hade sett en artikel om någon som han och maken var på resa med för länge sen. Dom hade blivit hembjudna till en vänlig kvinna på middag och han som var i artikeln nu, hade sagt att ‘jag äter inte fisk’, när fisken stod där. Och hon gick och lagade till nåt kött. Han var alltså inte allergisk, han ville bara inte äta fisk, oklart varför. Och övrigt ressällskap var mycket vredgade på hemvägen, kan man säga. Många år efteråt kan maken och den uppringande fortfarande resa ragg vid tanken. Det tillhör livets obegripligheter.

Och delvis under telefonsamtalet hackade jag ihop en middag och upptäckte att jag läst två recept i går och blandat ihop dom, det jag bestämt mig för hade inte kokosmjölk, men det var ju för sent, jag hade redan tagit ut den ur frysen, så kokosmjölk blev det. Och det var gott iaf. Jag köper en ordinär burk kokosmjölk och använder en tredjedel eller så, och så fryser jag in två små burkar eftersom maken och jag knappast konsumerar en hel burk i nånting.

Och snart kommer sondöttrarna, dom alldeles väldigt lockiga.

– jag fick inte riktigt klart för mig hur familjekonstellationen såg ut, och det är knappast min sak heller, även om det nu skulle vara potentiella grannar. Tydligen bodde mannen fn i ett trähus, där grannen klagade på att han duschade vid elva och sen började jobba tidigt och alltså spolade i toan vid fem på morgonen, och det ser inte jag som ett problem. Vi får se.

Så nu kan jag börja rensa i skåp igen, jag ville liksom inte ha golvet täckt av svarta sopsäckar, när folk skulle få nån sorts bild av hur lägenheten ser ut. Det är svårt att bortse från ytan, faktiskt. Men på eftermiddagen ska svärdottern och flickorna titta in och hämta kassarna med sommarkläder från Äldsta. Kanske kan jag rentav bli av med svärmors dammsugare.

Och jag löste problemet med mat i dag, det blir räkor med paprika, sockerärtor, salladslök och kokosmjölk, lite sherry och currypasta också. Snabbt och smidigt.