torsdag, 1 juni, 2017


att växla ner tempot. Det kändes nödvändigt i dag. Så jag satte mig och läste lite, en av låneböckerna, handlar om författaren relation med sin missbrukande bror och med en massa stycken instuckna där han reflekterar över sitt författande. Jo jo, jag fattar, men det händer att jag läser dom avsnitten lite raskt och tänker – ‘men skriv bara, berätta inte så mycket om dom filosofiska diskussionerna du har med dig själv under tiden’. Men jag antar att det är viktigt för honom att redovisa processen.

Och jag satt i solen på inglasade balkongen, för det blev väldigt soligt på eftermiddagen, även om det var alldeles lagom väder för ärtsoppa. Trots min lite skakiga matlista, så har jag inget antecknat för i morgon, men jag kommer väl på något senare i kväll. Och jag ska – det är ju ändå första juni i dag – smörja in vinterskorna och ställa undan dom.

Lite grann känns det som om jag behöver plocka undan en del, lägenheten ska visas i morgon för ev nya hyresgäster, dom förra som tittade ville inte ha den. Och dom hade två tonårsdöttrar, jag kan tänka mig att man egentligen inte vill flytta in i en fyra då. Jag hade lyxen att ha ett stort och stabilt hus, när dom tre äldre var tonåringar, tacksamhet för det. Men jag har inte putsat fönstren, om man säger så. Jag får väl försöka att se trevlig ut, vi blir ju deras närmaste grannar.

Annonser

– dvs jag påtalade på deras fb-sida att det vore bra om man höll telefonnummerlistan hyfsat aktuell. Jag skulle ringa och höra om det blir avlastning nästa vecka och det direktnummer jag har till enhetschefen hade förstås telefonsvarare att hon är anträffbar på måndag. Jag missunnar ingen deras ledighet, men jag ville verkligen få besked, så jag tittade på kommunen hemsida för vägledning. Sen ringde jag det nummer som fanns där och fick förstås ett automatsvar att det numret upphört och att man i st skulle ringa ett annat nummer. Så det gjorde jag och fick besked att det blir avlastning. Bra.

Sen hade jag tittat på hemsidan för ortopedkliniken, där maken fått sin specialuppbyggda sandal för ett par år sen. Jag minns inte exakt hur länge sen det var, men nu börjar kardborrebanden att släppa väldigt lätt, och ovansidan av hans vänstra sandal är väldigt nött. Det beror förstås på att när han går i trappor, så släpar han foten mödosamt uppåt, och då slits den mot trappsteget över. Jag tänkte jag skulle höra om det var möjligt att få ett nytt likadant par. Och det var inte alls särskilt lätt att ta sig fram på telefon där heller, så nu sitter jag och väntar på att dom ska ringa upp om en kvart.

Och sen ska jag gå till kommunkontoret med maj månads timrapport.