till svärmors hyresvärd har väl aldrig varit särskilt lysande. Jag var kommunal revisor för ett antal år sen, och vi hade en uppdelning i revisionsgruppen, var och en hade någon sektor vi var särskilt ansvarig för. Jag råkade ha det kommunala bostadsbolaget på min lott, och vi diskuterade i gruppen hur vi hanterade våra delar, vilka bestämmelser som det vilade på och så där, och vi rapporterade vid tillfälle i gruppen. Normalt och inte konstigt alls, jag är rätt van vid kommunal byråkrati i en mindre kommun. Så var det då dags för mig att söka upp bostadsbolaget och be att få ut dom aktuella pappren. Jag gick dit och angav mitt ärende; det väckte inte tydlig entusiasm, om man säger så. Men jag fick ut en bunt papper och fick ett rum att sitta i. Inget konstigt med något. Men så kom näst högsta hönset in i rummet, en man som råkade se ut ungefär som Owen Hunt i Grey’s, och han var inte alls nöjd. Han frågade mig vad jag hade för kvalifikationer för det här. Och faktiskt – var det något som skulle lyckas göra mig riktigt irriterad, så hade han hittat rätt. Så jag medger att jag tog till mitt syrligaste tonfall och svarade – ‘ja, det är väl närmast det faktum att jag är förtroendevald, vald av kommunfullmäktige till det här uppdraget’. Han gick igen.

Och jag kan säga att övriga i revisionsgruppen var klart missnöjda med det här. Och när jag berättade det för någon annan, så frågade den personen den rätt retoriska frågan – ‘hade han frågat en man?’. Kanske inte, nej.

Annonser