i lokaltidningen i morse gjorde dagen, tja, inte så bra, kan man väl säga. Den rörde upp för mycket. Det stod om hur framgångsrikt man nu kan behandla stroke, man kallade det rentav för ‘lasarusbehandling’, Lasarus uppväcktes ju från de döda. På samma gång som man prisade behandlingen (att man går in i ljumsken och följer blodkärl uppåt och suger ut proppen ungefär), så förklarade man hur svårt det var, att man behöver ha ca 50 – 100 operationer om året för att hålla precisionen uppe och det kan man inte nära oss, så patienter får forslas en bit, ev med helikopter. Och jag kan bara säga att det är fint för dom som får denna andra chans.

Och samtidigt så tänker jag förstås på oss, hur maken själv promenerade in på akuten och hur man verkligen inte gjorde särskilt mycket dom första tolv timmarna, och hur ingen ansvarig pratade med mig om vad som var på gång. Maken fick ringa upp själv och han lät så konstig. Och den där behandlingen fanns redan då, fast på den tiden skrevs det om den som om det var ganska okomplicerat, om man bara kom i tid, inte att man skulle forslas i helikopter.

Nå ja, nu är det som det är, men det vrider ändå om kniven. Det går nästan inte en dag utan att jag undrar hur det hade varit om. Och inte hjälper det, jag vet, och jag försöker leva i det liv vi nu har. Men en del dagar är det tyngre, det är ensamt.

Annonser