– fast det är nära, kan man säga. Det händer att jag tänker att jag ger upp, inte närmare specificerat, jag bara ger upp. Alldeles för många detaljer staplas på varandra, nånting går sönder inom mig. Jag blir förstås väldigt besviken på mig själv när kraften, viljan bara inte finns längre.

Och jag vet att det inte finns något val alls. Snart sätter jag datorn på säkerhetskopiering, jag går in i badrummet och borstar tänderna, jag kammar fläta till natten, jag går in i sovrummet, läser kanske tio minuter, släcker lampan. Och sen kan jag antagligen inte sova. En kvalificerad gissning. Slutet på kvällen var inte särskilt lyckat. Jag vet att det är sjukdomen jag hanterar, eller snarare inte hanterar, det här när det hakar upp sig. Och sorgen över både sjukdomen och min oförmåga att hantera det hela gör att det inte kommer att bli en bra natt. Och sen är det morgon, alldeles oavsett att jag inte har fått alla dessa sömnminuter, som jag skulle önskat, behövt – en ny dag ska hanteras ändå. Och jag ska försöka komma ihåg att ta ett – minst – steg bakåt när det blir för plågsamt.

Annonser