– det här livet. Dels känner jag mig så trött, detaljerna som försvinner, den partiella glömskan som tar så mycket kraft, dels är det ganska fint också. Jag satt nyss ute i den ljusa kvällen och såg tornseglarna som svepte runt där i den blå himlen, det var så vackert. Och kanske blir det fler såna kvällar, nog blir det så.

När jag passerar spegeln tänker jag att jag ser blek och trött ut. Blekheten är iofs inte så mycket att undra över, jag köper solskyddskräm med väldigt hög skyddsfaktor och försöker inte ens sola, och tröttheten gissar jag går över. Sen. Detta obestämbara tidsbegrepp. Och det är nån sorts lättnad att vara så gammal att verkligen ingen tittar två gånger. Fast jag skulle önska att jag orkade göra mer, samtidigt vet jag att det är viktigt att maken får leva ett liv som är så bra som möjligt. Jag tror verkligen att den kärlek man ger påverkar mer än bara ens egen lilla plätt.

Annonser