– men det regnar inte längre. Vi hade, som man säger, iaf tur med vädret, både i går och förra lördagen. Det är så mycket knepigare att lasta och köra i väg med grejor om det regnar, som det gjorde här i morse. Fast naturligtvis hade man fortsatt med det här eländiga grävandet i gatan tvärsigenom vårt lilla samhälle. Och väldigt mycket är enkelriktat, så jag kunde helt plötsligt inte alls köra den väg jag trodde för att hämta upp maken i morse, utan fick bege mig på en betydligt längre (och väldigt mycket gropar dessutom) omväg. När jag äntligen närmar mig vårt hus, sitter någon på en trappa och jag blev hastigt rädd att det skulle vara maken som ramlat, men det var trappan innan vår, och en helt okänd kvinna, som satt ute och rökte med en kaffekopp bredvid i regnet.

Och i kyrkan noterade jag en för mig rätt okänd kvinna, som stod där och strålade mot oss, så där som en 100 wattslampa, typ. Och efteråt kom hon fram och påpekade att hon var syster till X, som en tid legat på samma rehabavdelning som maken, och som vi kände en del innan dessutom. Jo tack, jag mindes hur han hade släpat in sin fru och sin syster, för att titta på maken, när han låg och vilade en gång. Varken maken eller jag har någonsin träffat vare sig frun eller systern innan. Och jag har fortfarande utpräglat svårt för folk, som ska kommentera saker dom inte har en aning om. Just i det här fallet – ‘men nu har du väl blivit mycket bättre?’, följt av repliken – ‘men ni har ju varandra (med ett hastigt tillägg av ‘och så Gud förstås’), vilket inte är något hon vet ett dugg om. Jag vet att jag har tidigare klagat över nån, som när vi var alldeles nybekanta, sa – ‘men ni är så fina mot varann’. När man inte känner folk, anser jag att man gärna kan hålla sig lite avvaktande, ens välvilja kan hamna snett.

Annonser