måndag, 8 maj, 2017


– det som är fint, det känns så viktigt. Och där i lördags, när vi slet i dammet och minnena, skratt och skämt och en och annan klump i halsen, det var det. Men känslan när vi efter maten gick bort till lägenheten igen och solen sken, buskarna börjar grönska, vitsippor i mängd i häcken vi passerade. Och man kunde gå i bara t-shirt. Det var så fint.

Att det sen i dag är tio grader kallare är förstås lite trist, men inte helt oväntat. Det kommer väl mer värme sen, hoppas jag. Och Äldste ringde ett kort samtal, han kommer förbi på onsdag och hämtar ett par lådor, såna där som ska delas upp under sommaren. Han hade tagit ur fodret ur jackan och det var lite tidigt, det tyckte han allt när vinden skar genom märg och ben. Och han hade sorterat lite papper i skrivbordet han övertog och hittat en del om svärfars morfar, han som startade graven svärföräldrarna nu vilar i. Han var bonde av det rejälare formatet i trakten, och det är en välbekant historia i släkten när den då så berömda sångerskan Christina Nilsson skickade ett telegram till honom. Hon skulle komma på besök och det var alldeles efter tragedin, när människor trampats ihjäl i Stockholm för hennes skull, och hon önskade hämtas av svarta hästar vid tåget. Det gäller att sörja med stil.

Annonser

– kvinnan som ville titta på svärmors lägenhet. Det är för hennes svärmor, sa hon, och jag lovade gå dit i morgon vid halv sex. Samtidigt inser jag att jag får lov att ta ett tag i morgon igen, det är ju liksom inte tomt än.

Och så kan jag åka till tippen, mitt f n vanligaste mål, och så springa igenom Ikea efter fler flyttlådor. Jag lär behöva många de närmaste hundra dagarna. Och den här gången ska jag ta en vagn och skjutsa dom på, det var rätt opraktiskt att bära dom. Om jag köper tio nu, så är det alltid en början, jag räknar med att det blir annorlunda att flytta till nästa dörr, men en del saker är praktiska att ta i lådor, allt kan kan inte bara ta i handen.

Jag somnade f ö sittande en stund i eftermiddags, rätt väntat faktiskt. Sen var det inte så väntat att det också hos oss syntes ett par snöflingor i regnskuren mitt på dagen.

också, här i hemmet. Det var lyckligtvis inte lika lång leveranstid på toastolar som på tvättmaskiner. Dom trevliga vaktmästarmännen kom och skruvade och fixade. Så bra. Fast grannen passerade och kastade lystna blickar på den, när den stod utanför dörren. Det visade sig att deras toa tydligen står och rinner lite obestämt, och han har sagt till om det, så han hoppades att detta var till dom. Icke. Jag erbjöd vår gamla, men han förstod att det skulle vara att byta ner sig.

Och vi har haft trevlig lunchgäst, så livet traskar på. Och jag ska alldeles snart skicka min lägenhetsuppsägning till hyresvärden, så att allt det formella är uppfyllt. Och resten av listan lämnar jag till i morgon. Jag säger till mig själv att jag får vara trött, det är inte slappt. Men jag har lite svårt att lyssna på mig själv.

med saker som måste göras. Fast just nu känns det faktiskt att alltihop inte måste göras i dag, jag har varit hos min hyresvärd och så handlat lite mat, det ska ju bevars ätas stup i ett. Och där nånstans tog energin totalt slut. Då är det förmodligen bäst att sitta ner en liten stund. Nattsömnen kunde varit både bättre och längre, det tog väldigt lång tid att somna i går. Och jag tänker framåt, på alla dessa lådor jag bör fylla. Och nu kan jag inte se bokhyllorna utan att tänka – ‘ja, men den där boken har jag verkligen inte tittat i sen vi flyttade hit, den kan man nog slänga’.

Jag inser dessutom att det finns en massa kläder, som jag inte haft på mig heller. Knepigt det här. Jag går och hänger lite tvätt så länge. Tvättad i den nya glänsande maskinen.