– denna ständigt underliga manick. Vi har alla en tendens att glömma, förstås, men makens minneskonstigheter är i en annan dimension. Faktiskt. Och det ställer till det för oss båda. I dag t ex vet jag ju på ett plan, att han blir trött av den där avlastningen, han blir inte ett dugg avlastad, tvärtom – jag vet ju det, och jag vet också att det kan betyda att alldeles vanliga saker kan bli rejält förvirrade. Och ändå blir jag förvånad, när det slår till. I kväll här t ex. Han hade inte en aning om att vi i morgon ska röja ur betydande delar av farmors lägenhet. Verkligen ingen aning. Och han blev rätt upprörd också i inledningsskedet, han ville vara delaktig eller snarare DELAKTIG, för det blev verkligen versaler där. Vad han ville ha, varför frågade ingen efter det? Och jag sa, ganska behärskat ändå, att nu är det ju så att hans och mitt hem redan innehåller ganska många saker från hans barndomshem, och att vi inte är i det skedet i livet när man skaffar mer saker, snarare tvärtom. Och jag påtalade också att jag inte alls uppskattade att han inte har minsta förtroende för att jag faktiskt mest hela tiden ägnar mig åt att organisera det mesta med utgångspunkt från hans önskningar och behov. Så stämningen inför morgondagens projekt kunde vara mer uppåt, från min sida sett. Och jag kan knappast nämna det här för barnen. Jag är ledsen. Det är sjukdomen, jo då, mest är det väl det. Men det hjälper inte så väldigt mycket alls.

Ah ja, och sen började han prata om att nej då, han ville visst inte ha fler saker, och han är minsann så gammal och sjuk, så själv dör han säkert snart. Och det är inte heller så lätt att hantera. Och ingen av oss vet vem som dör först, faktiskt. Det är knappt en tävling heller.

Men jag ska koppla in säkerhetskopieringen på datorn och gå och lägga mig inför uppförsbacken i morgon, som alltså plötsligt fått en lite högre lutningsgrad.

Annonser