– maken och jag. En del av dom är sjukdomrelaterade, hans sjukdom alltså. Och jag bara konstaterar det, vem som helst kan drabbas av det, det där med minnesstörningar av olika slag. Men att leva med och bredvid detta har sina problem. Någon tyckte en gång att jag lämnade ut honom. Jag tycker – rimligen – inte det, jag vet att alla kan drabbas. Nyss t ex hade det kommit ett brev från Skatteverket, det kommer ett antal därifrån nu. Just detta handlade om bouppteckning. Och maken vill veta exakt vad som stod i brevet och exakt vad vi (eller snarare jag, kanske) ska göra åt det. Det kan upplevas som en rimlig önskan från hans sida. Fast det är så att ibland – inte alltid, men rätt ibland – kommer han inte ihåg vad jag informerat om väldigt många gånger, ibland kan han rentav glömma vad jag sa i början av meningen. När jag dessutom är trött, vanlig trötthet, trötthet av röjandet, trötthet inför tvättandet, trött, trött, så känns det här svårt. Jag vet att jag tar mig igenom, på något sätt gör jag det, men jag skulle verkligen önska att han kunde förstå så pass att jag gör så gott jag kan, att han inte behöver bekymra sig, och att det där tjatandet gör mig tröttare än jag ville.

Annonser