Intensiva dagar. På alla sätt. Och frånsett hatten då – vilket jag faktiskt tyckte var en lyckad incident mitt i allt – så var det alldeles väldigt bra. Maken fick åka rullstol ut till graven, och det var han tacksam för. Och sen åt vi middag, ca 35 personer, och maten var god och riklig. Och Äldste höll ett väldigt fint tal.

Sen åkte vi tillbaka till oss och Yngste och svärsonen satt och funderade. Och så kom dom på att dom kunde faktiskt göra en jätteinsats, så dom ringde Äldste och han kom med sin släpkärra. Man transporterade hit farmors matsalsbord och sex stolar och sen packade dom in vårt bord, som vi ätit på i decennier, och en massa stolar i kärran och inuti bilen och sen åkte Yngste och svärsonen till sommarhuset en och en halv timma bort och lastade in det där. Vi fick se bild och det såg fint ut där. Och hos oss ställde vi upp farmors bord och satte i en skiva, så vi kunde äta frukost i morse. Och Yngste och svärsonen åkte hit igen. Alldeles innan vi så småningom lade oss, så började det snöa. Men det slutade tack och lov. Sen somnade jag som en sten. Fast för dom andra var dagen inte riktigt slut, en väckarklocka på nedervåningen började lite otippat ringa vid ett. Någon i den allra yngsta generationen hade förmodligen tryckt upp knappen vid tillfälle.

Men efter frukosten kom Äldste och flickorna hit och svärdottern handlade. Äldsta och familjen lastade sin bil med alla tillhörigheter och så åkte dom. Lång resa framför dom. Och Äldste körde iväg sitt släp och familjen. Så nu är det tomt.

Annonser