Vi åkte till kyrkan. Stillhet och allvar. Alla psalmer sjöngs a capella, utan orgel.

Sen kom vi hem, maken vilade och jag lagade lax.

Och så traditionen, maken lyssnade och tittade på Johannespassionen med Nicolaus Harnoncourt och jag såg The Passion of the Christ. Förra året hade äldste svärsonen lånat den, men i år var det som vanligt. Och precis som alla andra gånger, när solen skiner på eftermiddagen, så blev jag förvånad. Jag har suttit här i två timmar och levt i filmen. Den bildmässiga framställningen är så drabbande, maken lever i musiken, jag i bilderna.

Annonser