till högmässan, maken hakade upp sig lite innan vi äntligen tog oss ner till bilen, men det gick bra. Och jag såg flera släktingar i kyrkan. Det råkade vara nykomponerad musik och stilfulla sångare, för min del hade det gått bra ändå, men nu var det som det var. Och jag har förstås tagit fram middag ur frysen, mycket tacksam att jag inte behöver stå och hacka och koka särskilt mycket just nu.

Och jag tänker förstås mycket på det här. Att det hände just när jag var borta, jag hade inte kunnat ändra något, jag vet det, men ändå. Samtidigt tänker jag att det var väl att maken inte sa nånting om att han inte fick kontakt med henne, vi var ju vana vid att telefonen trasslade, så det var inte helt konstigt, men var jag hemma brukade jag gå bort och kolla. Hade han sagt något den här gången, så hade jag kanske ringt Äldste, som har nyckel till oss och som kunde hämtat farmors nyckel och gått dit. Men för henne var det ändå för sent, och jag är tacksam att Äldste besparades just det där att gå in. Det är inte så mycket jag kan göra för mina barn.

Annonser