söndag, 2 april, 2017


– men kort, så kan man sammanfatta eftermiddagens aktiviteter. Maken har ett starkt planeringsbehov och betydligt mindre förmåga, om man säger så. Och han vill så gärna och så mycket. En del rent orealistiska saker dyker upp, sånt han kunde göra som frisk. Och då får jag bromsa, och sen återkommer han till exakt samma sak. Det är då det blir lite kort s a s.

Samtidigt kunde vi konstatera – eller jag iaf – att jag har betydligt större erfarenhet t ex att vara kund på begravningsbyrå. Sen ville han detaljplanera saker angående begravningen som faktiskt också är väderberoende, och jag kan inte riktigt styra vädret, så där har vi ett problem. En stund på eftermiddagen gick jag bort till svärmors lägenhet och diskade upp lite och letade papper och plockade hit det som ska ätas upp från kylskåpet. I frysboxen fanns i princip två limpor (hembakta förstås), en burk jordgubbar och så portionsinfryst köttfärs.

Nu får vi se hur sömnen ordnar sig i natt, jag lyckades nästan sova åtta timmar natten som gick.

till maten ringde min fantastiska svärdotter och sa att hon hade tänkt att det kanske blir lite mycket för mig med middagen på lördag, så om vi ville var vi så välkomna allihop till dom i stället. Och jag tackade så mycket för hennes omtanke, men jag tror att det går bra. Hon sa att jag fick ångra mig. Jag har haft tur med alla ingifta, mycket tacksam är jag. Å andra sidan skulle det aldrig falla mig in att på svärmors lätt kommunistiska sätt börja oombedd byta gardiner hemma hos dom. Nå ja.

Och just nu hör jag ambulansen utanför fönstret och jag ber för alla som vårdar andra, i stor tacksamhet för det.

till högmässan, maken hakade upp sig lite innan vi äntligen tog oss ner till bilen, men det gick bra. Och jag såg flera släktingar i kyrkan. Det råkade vara nykomponerad musik och stilfulla sångare, för min del hade det gått bra ändå, men nu var det som det var. Och jag har förstås tagit fram middag ur frysen, mycket tacksam att jag inte behöver stå och hacka och koka särskilt mycket just nu.

Och jag tänker förstås mycket på det här. Att det hände just när jag var borta, jag hade inte kunnat ändra något, jag vet det, men ändå. Samtidigt tänker jag att det var väl att maken inte sa nånting om att han inte fick kontakt med henne, vi var ju vana vid att telefonen trasslade, så det var inte helt konstigt, men var jag hemma brukade jag gå bort och kolla. Hade han sagt något den här gången, så hade jag kanske ringt Äldste, som har nyckel till oss och som kunde hämtat farmors nyckel och gått dit. Men för henne var det ändå för sent, och jag är tacksam att Äldste besparades just det där att gå in. Det är inte så mycket jag kan göra för mina barn.