är allt lite för lite, men jag är inte förvånad. Maken sov lyckligtvis lugnt. Sen var det en annan sak att han tyckte att vi kunde ‘åka på en liten utflykt’ i dag. Det sa jag nej till, jag är inte i skick för någon utflykt alls just nu. Äldste och hans familj kom in, flickorna behövde skor i vårens tid, och dom fikade här en stund och sen följde Äldste med mig bort till lägenheten. Planen var att rensa kylskåpet, men det blev inte riktigt så, för i postfacket låg det brev, som måste hanteras på måndag, och då fick vi lov att leta reda på papper. Men jag gjorde en hastig översyn, maken får en rejäl burk mammakokt lingonsylt sen. Och degen till bondkakor, som låg där, får jag väl grädda.

Det är så konstigt alltihop, även om hon var väldigt gammal och jag flera gånger innan har stått där med min extranyckel och undrat vad som skulle finnas på andra sidan dörren. Fast med alla tidningarna den här gången, så förstod jag ju.

Och tack till alla, som hör av sig med omtanke.

Jag har förstås ringt några telefonsamtal där jag kände mig som en korsning mellan drängen Alfred ‘du den där förlovninga, den skiter vi allt i’ och så anekdoten ‘är det änkan Johansson?’, att komma med ett brutalt budskap är alltid knepigt.

Annonser