– sa maken, om var vi befinner oss fn. Det är helt rätt. På måndag börjar allt det praktiska, just nu kan inte mycket göras. Dvs jag kan inte just nu. Jag är rätt slut, jag går in för att hålla mig vaken tills kvällen kommer. Kanske kan jag sova i natt.

Och jag har pratat med båda döttrarna också, vi är eniga om att det är bisarrt att vi alla ändå är förvånade nånstans. Och jag är mycket tacksam över läkaren som kom. En gång, för många år sen, hade Yngste satt en hård karamell i halsen, och det blev knepigt med andningen. Denne läkare pratade med honom och hade en leksak, som plötsligt gav sonen en vattendusch i ansiktet, och reflexmässigt svalde han ner karamellen, det var lysande. Och i går hade han alldeles innan tackat nej till en konsultation (strax före fem på fredagen där), men när svärdottern frågade honom vad vi skulle göra, så sa han bara – ‘jag går själv’ och så tog han väskan och kom med alla papper och ordnade det som skulle registreras. Och så sa han – ‘men hon var otroligt pigg in i det sista’ och jag svarade att hon varje dag hade brukat besöka sin lillebror på äldreboendet, och han säger självklart – ‘det var det yngste brodern, som körde bil, som dog för ett par år sen’. Just det, en läkare som kan det mesta om sina patienter.

Och jag vet ju, jag var med när svärmor gick på det årliga läkarbesöket – det var bra om någon som hörde var med, tyckte vi – och hennes läkare, en charmerande man med ursprung runt Medelhavet, var betagen i henne och frågade hur man blir sån som hon, och hon var rätt glad över hans beundran, så rart, men han sa också att hon hade ett bräckligt hjärta, som kunde stanna när som helst. Jag tror inte att hon tog till sig just det, lyckligtvis, hon ångade på.

Annonser