Man är ju det. Lite då och då. Man=jag. Jag höll på med tvätten och hängde just upp handdukarna, linne, manglas sen. Och maken ropar, med ett lätt irriterat tonfall, – ‘vad är det som smäller?’. Jo, det är jag som skakar ut handdukarna, för att dom ska torka med så lite skrynklor som möjligt. Alla dessa detaljer i vårt gemensamma liv, som han inte har en aning om. Alla dessa tandpetare, som han använder och bara lägger ifrån sig runt omkring, som jag plockar bort och slänger. Alla saker som ska läsas vid tillfälle och som läggs i travar på det lilla bordet bredvid favoritstolen, dvs läggs i travar som är instabila och då och då rasar, alltid med ett rop på mig att jag ska komma och ordna. Och jag kommer, jag ordnar. Och den ganska antika kartboken, som är en av hans absoluta blädderfavoriter, som numer mest är en samling lösblad, som kan hamna var som helst. Jag samlar ihop, jag ordnar. Tills nästa gång.

Jag diskuterade en stund med Äldste häromdagen, det här med makens synproblem. Han ser iofs på båda ögonen, men han får ingen bild från vänsterögat till samordningscentrum i hjärnan s a s, så han ser en sektor på ja, jag vet inte, men kanske ca 100° med högerögat. Men mentalt fungerar det ännu mer komplicerat, för han är nånstans ändå övertygad om att han har ett normalt 200° spektrum. Och det han inte ser, det finns inte. Men då kan han ju vrida på huvudet och se det? Nej, det kan han inte, för ser han det inte, finns det inte, och det är ju ingen idé att titta efter nåt som inte finns. Ungefär så ser logiken ut. Och det är inte min logik, det åstadkommer en del friktion. Och jag är frisk (och är självklart tacksam för det) och måste ta hänsyn, måste försöka förstå.

Annonser