Och jag förstår att det knappast betyder att vi har en halvmeter på marken i morgon (hoppas jag innerligt), men jag är ändå tacksam att jag valde att fortsätta säsongen med vinterdäck ett tag till.

Och i morse tillät jag mig att ta sovmorgon. Jag var så innerligt trött, det var väl både den lilla anspänningen av det här med att köpa bil och så beskedet från avlastningen att beskedet från dagen innan inte gällde längre. Det tar energi. Att man inte själv förstår sin organisation är irriterande. Förut var det ju uttalat så att jag aldrig kunde veta om det skulle bli av, trots att jag varit ute i god tid, fem gånger ströks förra året, om jag minns rätt. Men nu skulle det ju bli annorlunda och mycket bättre. Och sen blir det inte det. Jag ser i lokaltidningen att man är totalt uppgiven på akuten på det närmaste sjukhuset, man har överbeläggningar helt plötsligt (?!) och måste få upp patienter på avdelning, som i sin tur blir överbelagda. Och det innebär förstås att man klassar folk som färdigbehandlade – ska ‘tas hem’ av sin kommun, annars får kommunen betala rejält – om dom inte är i direkt behov av kirurgi, typ, och då spiller det ner i organisationen hos oss, eftersom det fortfarande är så, att platserna på boendet är flytande och fördelas till ‘bäst behövande’, oavsett hur våra behov och vår planering ser ut. Jag kan förstå att det är så det fungerar, om det nu är rätt ord, men jag tycker att detta hade man kunnat räkna ut från början, att man skulle prioritera så här. Vi åker ut först från listan. Vi räknas inte riktigt. Som tidigare. Och det är jag som betalar kommunens besparing. Jag kan inte se det annorlunda.

Annonser