– om det där med sovrumsgardiner framöver. Igår läste jag en artikel om Marimekko och kom på att jag har sex längder av ett solgult M-tyg, som vi hade på vår övre hall för hundra år sen. Dom måste finnas någonstans, tänker jag. Och på något av alla tygställena jag tittade på häromdagen, så fanns det mörkläggningstyg, som jag kan fodra med. Det ligger en bit fram i tiden.

Och en väldigt bisarr sak – maken och jag har ju lite olika behov av musik, det har jag nämnt förut. Men i morse, när vi precis slutat tugga frukosten, så blev han så inspirerad och började gnola Eine Kleine Nachtmusik, nån bit där, och jag fick fullständigt panik, väldigt märkligt, men så var det. Så när han var beredd att starta nästa sats, så var jag tvungen att be honom låta bli eller ta det för sig själv i badrummet sen. Det händer också när vi sitter i kyrkan och organisten klämmer i med ett långt postludium, säkert väldigt genomtänkt och så, men jag blir totalt panikslagen och vill bara ut, men jag inser att det är socialt oacceptabelt, så jag sitter kvar.

F ö sa han senare, att när det nu blev som det blev, så är han så tacksam att jag låter honom leva ett så normalt liv som möjligt. Och det är mitt mål, faktiskt, så jag är och tacksam att han kan se det så. Det hindrar inte att det är lite smärtsamt att se alla dessa jämnåriga, som traskar runt och handlar, ibland ser dom rätt sura ut på varann, men ofta är det så tydlig gemenskap.

Annonser