vi haft genom åren – min favorit var nog en liten blågrå mazda 323, CPP 233 eller möjligen 223, just det minns jag inte längre. En gång var det ett reportage om trandansen vid Hornborgasjön och kameran svepte över parkeringen och där stod en exakt likadan med det andra numret då, det kändes lite konstigt. Nå, denna lilla bil tog mig dit jag behövde åka. En gång minns jag att jag glömt slå av lyset vid jobbet och det var lite trist, och Äldsta råkade ut för det en gång när hon kört in till farmor och farfar och jag kom störtande med den andra bilen, men vi var inte riktigt säkra på hur vi skulle göra. Då kom en familj med barnvagn promenerande och mannen där grep in, han jobbade på bilverkstad, och numer bor han på andra sidan om vår parkering. När jag ser honom blir jag fortfarande tacksam.

Och så minns jag den där gången en sommar, när döttrarna och jag och Yngste, som verkligen var liten då, skulle åka iväg ett par dagar. Jag packade bilen och flickorna var förstås inte klara, så jag skulle backa in den i skuggan. Dörrarna var öppna och jag stod alldeles för nära stentrappan, ljudet när bildörren veks var obeskrivligt. Och jag föll ihop och bara grät – jag var väldigt trött innan – men Äldsta samlade ihop situationen, sa till mig att sätta mig vid köksbordet en stund och så packade hon om alltihop till den andra bilen och sa – ‘sätt dig i baksätet, mamma, så kör jag. Pappa ordnar bilen här hemma’ och så åkte vi. Det blev inte billigt, men det ordnade sig förstås.

Annonser