– det kanske verkar lite besynnerligt att jag ställer mig och bakar kakor då, men Fastan är ju en tid av avstående på många olika plan. Just kakan till kaffet behåller vi. Jag försöker annars att ha det i sinnet, mat ska vara god, men den behöver inte alltid vara överdådig (nå ja, överdåd är det kanske sällan hos oss iaf). Men det finns andra saker att tänka på.

Den andliga delen av livet, som jag oftast berör med lätt hand här, betyder ett fördjupat fokus. Hur ser mitt liv ut, vad kan/vill jag ändra på? Jag tänker på en gammal intervju med Hans Rosling, som jag läste i samband med hans död. Han var i Afrika och samarbetade med en systrakommunitet, nunnor i yttersta frontlinjen mot sjukdom och elände. Köerna var långa. Systrarna avbröt för bön och lunch mitt på dagen ‘annars orkar vi inte’, och Rosling, som klart deklarerar sig som icke-troende, förstår att detta är nödvändigt för dessa kvinnor, som skulle orka år ut och år in i sitt arbete. Och Fastan då, här hos mig i min ganska priviligierade situation – förutom det självklara att se över vilka organisationer jag kan hjälpa genom, ja, det är en detalj för andra, men för mig är det en påminnelse flera gånger om dagen. Jag har en liten hylla med ett ljus bredvid platsen där jag ber tre av dagens böner, där har jag också en Treenighetsikon, den man brukar kalla enligt Rublev, en liten Maria med Jesusbarnet och så en ikon med Jesu ansikte på en duk, en sån som kallas acheiropoimenos -icke-av-händer-gjord – alltså Veronikas svetteduk. Dom här bilderna är en påminnelse om den osynliga verkligheten, alltid där. Fast under Fastan är det tomt på väggen, bilderna återkommer inte förrän på Påsknatten. Krucifixet högst upp på väggen är ensamt kvar dessa veckor. Kampen i detta liv är aldrig enkel. Att komma ihåg att göra det man kan, att varken förminska sin egen betydelse eller sitt värde, men att behålla proportionerna. Att öva sig i kärlek, kanske.

Annonser