Ibland snurrar det lite för fort i huvudet, det skaver liksom. Den där boken jag läser om äktenskapet, där hon citerar vetenskapliga undersökningar, som visar att män vinner på äktenskapet och kvinnor förlorar. Kvinnor bör skaffa sig utbildning, gifta sig sent, få barn (inte så många) sent, ha en man som skurar badkaret, då är det nästan lika bra för kvinnor att gifta sig som att leva ogifta, i termer av depression och livslängd. Och här skuras som bekant inte så många badkar, allt det andra inte heller medräknat. Men det pratas också mycket om valsituationer, som ‘vi’ västerländska kvinnor har. Fast det händer också oss västerländska kvinnor att valen är rätt begränsade.

Och sen hade vi en av mig påbörjad diskussion om det här med familjesammankomster. Jag sa, att jag förstås ska prata med dom andra barnen om att ev komma hit på lunch, när Äldstas familj är här, men att jag tänker på det här med flytten och makens stora oro om vi kommer att få plats med stora matbordet, eftersom det är så viktigt för honom att vi kan samla barn och barnbarn runt vårt bord. Han förstår inte alls, verkligen inte, att detta samlande sker till ett pris, som jag betalar. Och jag älskar barn och barnbarn, det gör jag, men jag blir ändå lite trött. Och maken blev förstås alldeles förtvivlad över att jag vill hindra honom från att träffa och samla barn och barnbarn. Det var inte det jag sa, men det var det han hörde. Och jag sa till honom att Äldste sagt, att vi kan väl äta där då, när vi har flyttat. Och då blev maken alldeles förfärad och sa att vi kan självklart inte lägga den bördan på svärdottern. Där nånstans gick jag lite åt sidan.

Och jag kan bara säga – jag önskar att alla som lever i nån sorts relation kan visa varandra omtanke. Jag vill förvisso inte bli buren på händerna, men lite omtanke vore bra.

Annonser