senare än vanligt åt maken och jag vår laxpasta. Och då har jag ändå varit nästan tio mil söderut på begravning. Någon jag noga räknat känt rätt länge, även om vi kanske inte var så väldigt tighta, men jag var tacksam att kunna vara med. Det var fint. Och bilresan var förstås en glädje.

Och maken var hemma, han hade tagit med sig telefonen i bröstfickan när han gick in och vilade. Det var ett eget initiativ, som jag blev lite förvånad över. Bra.

Jag ser en svag glimt av blå himmel rentav.

Annonser