nu, därute. Och jag har bestämt mig för att gå i ide i dag. Vår vanligt förekommande måndagsgäst kommer inte i dag, så då räcker salladen till maken och mig, och jag behöver inte gå ut. Gästens fru har troligen snappat upp influensa nånstans, stackarn, så då behöver man lite omvårdnad.

Och det är vecka sex, lite oväntat på nåt sätt, men jag är glad för det. Jag ska läsa ut boken om stridande kvinnor, som har blivit liggande, och är det bara aningen bättre väder i morgon, så tar jag mig till biblioteket. Till och med på vår svalgång hade det blåst in lite snö när maken tog sin morgonpromenad.

Och maken tittade på baksidan av lokaltidningen och kommenterade kåseringsspalten att det var då en lättnad. Svärmor är djupt intresserad av en av de skrivande, och vill alltid ha makens synpunkter, men det var inte dagens skribent. Av lite olika skäl har svärmor just nu snöat in på diabetes, ett kusinbarnbarn till henne har fått diagnos och det är tillräckligt för att hon ska bekymra sig. Och maken nämnde för henne att han som ca sexåring hade blivit så skrämd, när en släkting gästat dom och tagit sin spruta på morgonen. Och reaktionen från hans ömma moder var – ‘men det kan du inte komma ihåg, han var aldrig hos oss’, och maken är mycket bestämd på sin minnesbild, så det kan sysselsätta en stund.

Annonser