– att fundera på oktober i februari, men det är klart att jag gör det. En klok vän sa att hon förstod att det är väldigt dubbelt för mig. Och det är det. Jag har varit i Rom med omgivningar utan maken, och han har varit där utan mig också, om vi ska vara noga, men det hindrar inte att det är mer komplicerat nu. När vi var där senast, 2008, så var det onekligen väldigt fint. Gruppen vi reste med gjorde saker – mycket fotvandringar blev det – på förmiddagarna och maken och jag stannade ofta på hotellet och anslöt på eftermiddagen. Nu är väl både maken och jag tröttare, kan tänka, och jag litar inte alls på att folk i närheten skulle vara beredda att hjälpa. Vi fick en hel del hjälp då, men jag fick också veta att det hade varit väldigt tungt för somliga, så den vägen går vi inte mer. Jag minns goda luncher som jag köpte på stan och tog med till maken på rummet, vi hade roligt. Och vi har haft så många roliga resor tillsammans, så det här är lite knepigt. Men hur som, så har jag betalat anmälningsavgiften, så det är bara att se framåt nu.

Sen är det en helt annat sak att jag blir lite nojig, när jag är tung i huvudet. Jag ser omedelbart framför mig att jag kommer att drabbas av något neurologiskt, jag testar att jag kan knyta båda händerna och att båda mungiporna är jämna. Sen funderar jag på – beroende på vilken sida av huvudet som känns – hur jag kommer att hantera förlamning, ja, jag går igång rätt fort.

Annonser