– är jag nog, även om stavningskontrollen försökte med ‘ljuskänslig’ i stället. Det kanske jag också är, men det är mindre påtagligt. Och den närmaste kyrkan här råkar ha en jättestor, jätteljudlig orgel, som naturligtvis gläder varenda kantor som kommer i närheten, det gäller att trycka på så mycket som möjligt. Det händer att jag sitter i full panik när postludiet spelas, den där ljudbubblan man sitter i, där fötterna bokstavligen vibrerar av ljudet. Men antagligen är jag konstig, förmodligen ger det en andlig dimension för dom flesta. Fast i dag var det pianot som hanterades med viss frenesi, jag är lika förvånad varenda gång över att det går att få så mycket volym ur ett ganska ordinärt piano. Och jag längtar efter lite tystnad.

Sen funderade jag över ett kort avsnitt av predikan (som f ö var bra och givande) om att när någon är i kris är det viktigt att ge hopp. Och visst håller jag med om det. I princip. Fast jag undrar – och meningen är väl att man ska relatera till sin egen situation – hur det faller ut för mig. En kris antas väl oftast var relativt kortvarig, så många böcker och artiklar jag läst där den skrivande berättar hur värdefull upplevelsen varit, så där i efterhand. Jo visst. Men för den som = jag lever i en kris som pågått drygt tolv år är hoppet betydligt knepigare. Vad ska jag hoppas på? Egentligen? Jag vet att maken aldrig blir bättre, hans handikapp är bestående och blir snarare mer uttalade när åren går. Vi får aldrig det liv, som våra jämnåriga lever så naturligt. Och omgivningen tycks tro att vi vänjer oss. Nej, jag vänjer mig aldrig. Jag minns fortfarande hur det var att vara gift med en frisk man. Jag har aldrig, aldrig – trots fyra barn – uppfattat mig som en vårdande människa, och här är jag nu. Vilken sorts hopp kan jag ha? Jag vet faktiskt inte.

Sen är det en annan sak att jag visst kan vara tacksam för aspekter av mitt liv. Jag är tacksam att jag kan vara en del av den lovsjungande och tillbedjande skapelsen, att det inte avhängigt av nån sorts känsla av att tillvaron skulle vara särskilt lyckad just för mig, jag bara står där, och det är gott nog.

Men vad hoppet är, det vet jag inte.

Annonser