– kan vara knepigt. Jag har just avslutat ett engagemang, som funnits i mitt liv så där fjorton, femton år. På sparlåga de senaste åren, det ska villigt erkännas, men det känns ändå lite märkligt. Jag tog mig samman och skrev ett mail, jag hade funderat mycket på lång eller kort version, och det blev en ganska kort. Sen berättade jag det för maken, som tyckte det var tråkigt och förebrådde sig själv att han är en belastning för mig. Jo vars, hade han inte tvärvägrat att åka med på en i tiden rätt närliggande konferens, så är det möjligt att min avsägelse hade dröjt lite längre.

Nu fick jag anledning att tänka till ett varv extra, och hamnade då där.

Jag skriver min dagbok här, men i övrigt har jag nästan helt tystnat. Jag kan inte längre föreställa mig att någon enda människa skulle vara intresserad av vad jag tycker och tänker och vet. Det hör förstås samman med den där konflikten jag var inblandad i för några år sen, när någon som betytt mycket för mig skrek – ‘du är död’. Trots att vi numer kan passera varandra på ett hyfsat civiliserat sätt, så förändrade det mig. På gott (kanske) och på ont. När jag tittar på min tillvaro, så ser jag förstås att det finns mycket som är tungt, men jag har hittills hela tiden tänkt att sen, om ett tag, då när den puckeln är avklarad, då kommer jag att vara friskare, jag kommer att orka mer. Nu tror jag inte längre det. Och då får man dra konsekvenser. Så ungefär. Men lite konstigt känns det ändå.

Annonser