Det ser nu nästan ut som om den kommer att lätta. Men den mentala dimman ligger fortfarande tät. Jag insåg i går att den där förhoppningen jag haft att snart, snart kommer det att lätta, jag kommer att må bättre, vara piggare, orka mer och bättre – det är allt en illusion. Jag kommer aldrig att prestera bättre än jag gör just nu, dvs knappt alls, som prestation betraktat. Det är stort nog att hålla sig uppe, att se till att vi är hyfsat rena och mätta, mer ork finns det nästan inte. Jag hade önskat att det vore annorlunda, jag har försökt lura mig själv alldeles för länge att det här tar slut nån gång, den här dimman jag går runt i, men det blir ju inte så.

Och samtidigt tänker jag på det där som Äldste sa nån gång – ‘men mamma, det är för dig det här är viktigt, alla andra har redan gått vidare för länge sen’. Men jag går inte vidare, jag går knappt alls, tittar ner på fötterna. Nej, jag kommer verkligen inte alls framåt. Jag vet verkligen inte alls hur jag ska komma ur fläcken. Kanske gör jag inte det heller.

En insikt kan både vara befriande och rätt förlamande. Samtidigt.

Annonser