– förstås. Jag tittade sammanlagt fem minuter på Navy CIS i kväll, och såg när Jenny Sheperd (?) kom ihåg en vecka hon och Gibbs tillbringat insnöade och han sa sig inte komma ihåg det alls. Nä nä. Riktigt så dramatiska minnen kan jag väl lyckligtvis inte dra fram ur hatten. Det hindrar inte att jag läste en bisats i en notis, och plötsligt såg jag det där blanka marmorgolvet i entréhallen, det där som är en oändlighet att ta sig över, också numer när jag vartannat år eller så befinner mig där, jag mår illa när jag går där, jag tittar bort mot korridoren med skulpturen där jag satt med min lilla smörgåslunch, jag går förbi cafeterian där jag åt en gång med någon annan, vi åt röda dammsugare med vita ändar, det minns jag. Och jag skulle gissa att bara jag minns det. Jag var tacksam över hjälp då. Jag är fortfarande tacksam över just det.

Jag önskar alla att slippa vara ensamma i det svåra, fast ensam är man, ensam blir man. Och jo, jag vet att Någon står vid min sida. Det minsta ljus förjagar mörkret. Men innan den lilla lågan flammar är mörkret mycket påtagligt.

Annonser