– maken. Det är fyra trappsteg från vår port ner till trottoaren. När jag kom med bilen såg jag honom stå där och jag vände bilen och kom mot porten, då satt han på nedersta trappsteget. Det är inte helt lätt att ta sig upp från nästan markplan till stående i hans situation. Jag började hjälpa till så gott jag kunde, jag är bevars inte så stark som jag skulle behöva vara i det läget. Då kom det en liten bräcklig kvinna gående och hon började oja sig över att hon hade ont i ryggen och inte kunde hjälpa till och det var ju vänligt av henne, och jag försökte verkligen bibehålla en vänlig attityd mot henne, samtidigt som det gällde att få upp maken. Till slut lyckades jag ändå få henne att gå vidare. och sen tog jag hissen och hämtade den stadigaste stolen vi har och ställde den på trottoaren, på maken högra sida, så han kunde med så mycket hjälp jag nu kunde ge, dra sig upp på stolen. och så fick han sitta nån minut och vila sig lite. Sen kunde han resa sig och sätta sig in i bilen och jag lastade in stolen i baksätet och vi kunde, ca tolv minuter sena, åka till kyrkan ändå.

Vi öppnade dörren lagom i slutet av syndabekännelsen, så allt ordnade sig, på alla sätt. Och jag är enormt tacksam över att han tydligen inte bröt nånting, att han ändå tog sig upp och att allt löste sig. Jag jobbar ju bäst i panikläge, kan man säga. Det kändes lite hopplöst ett tag. Jag lyckades dessutom få nån smäll på vänsterknät mitt i röran, men det ordnar sig väl.

Maken vilar lite nu och jag försöker andas lite och sen ska jag laga mat. Jag blir alltid lite matt när kaoset har lagt sig.

Annonser