– från förmiddagen har inte riktigt gett med sig. Vi har alltid varit olika i krislägen, maken och jag, och hans reaktionsmönster är ännu mer utpräglat numer ‘men det här går aldrig’, säger han, helt övertygad om att så är det. Och det kan hända att jag någonstans kan hålla med, men jag låter aldrig – eller mycket sällan – det påverka aktionen i ögonblicket. Vi ordnar det här, jo då, det kommer att gå, hugg i nu, en gång till, nu gör vi så här i stället, hugg i nu igen – så där håller jag på. Rätt irriterande möjligen, men han kom upp, även om han inte efteråt förstod hur det gick till eller varför. Mitt bidrag i processen minns han inte efteråt, när han skulle berätta (varför iofs?) för sin mamma, så sa han – ‘och så kom det förbi en människa’, man hade lätt kunnat få intrycket att hon som kom förbi bidrog med någonting, och det var ju tvärtom så att jag var rätt irriterad över att hon stod där och tjatade om att hon verkligen inte alls kunde hjälpa till. Så det blev lättare när vi var hänvisade till oss själva. Det hade självklart varit enklare om det funnits en stark person inom räckhåll, eller ännu hellre två starka, men nu fick vi jobba med det vi hade.

Och så fort det kan gå, från en hjälpligt hanterbar situation till riktigt kaos. Och fortfarande väldig tacksamhet över uteblivna benbrott.

Annonser