på övervåningen och såg på när maken tog sig uppför trappan, koncentrerad förstås. Det är en kamp, tre gånger om dagen. Och jag tänkte förstås på hur det var när han var frisk, hur han tog trappor i raska steg, både upp och ner. Jag kunde inte hjälpa att jag tänkte på att det tog kanske ett och ett halvt år innan han sade att han inte längre drömde att han kunde gå och springa. Och jag tänkte – ‘gode Gud, kunde han inte få drömma åtminstone’ och sen tänkte jag att det möjligen inte vore särskilt barmhärtigt att sen vakna upp till verkligheten. Jag vet faktiskt inte. Kanske är det bra att inte jag bestämmer.

Och ute fortsätter snöandet och snöröjningen. Någon gick rentav förbi på vår svalgång med en skyffel, så det finns en smal gång utan snö, för det blåste in. Nej, vinter är inte det bästa jag vet. Jag tittar ner på bilen, kanske en dm snö.

Annonser