– nästan, antar jag – i morse. Maken puffade lite vänligt på mig till slut. Och sen var jag tvungen att gå till apoteket, den hittills kallaste dagen här. Innan hann jag möta nyaste grannen här, dom har mer kontakt än vi med grannarna jag vill byta med, lite besynnerligt, men så är det – och hur som, nu hade dom hört att deras husprojekt lär vara klart i maj. Jag känner mig som när jag tittar på Sarah Beeny i åttan och hon suckar över hopplösa människor som renoverar. Hur i all världen dom lyckas hålla reda på ett husprojekt när den lilla uteplatsen är ett sånt kaos? Ja ja.

Sen ställde jag mig i en lång kö på apoteket, receptarie under upplärning, svårt med språket, men ändå. Coop sen, lång kö där också.

Och just nu sitter tappre maken och pratar med sin ömma moder, hon har stora svårigheter med hörandet i dag, ibland är det bättre, men det är inte i dag. Dessutom vill hon skicka blommor till en kvinna hon tycker mycket om och på något sätt har hon fått klart för sig att man kan göra detta på datorn. Och vill att jag ska göra det. Visst, inga som helst problem för mig, frånsett det enkla faktum att det inte fungerar så bra att hon ska prata med maken som sen ska prata med mig som ska göra det hela. Jag sade till maken att han får hälsa henne att jag kommer upp till henne nästa vecka och så får hon titta på bilder och själv bestämma. Tänk så mycket enklare det hade varit om hon där för många år sen insett att jag är en hyfsat trevlig, hyfsat kapabel person som man kan anförtro både det ena och det andra, i stället för att se mig som ett tillfälligt inslag i landskapsbilden, dessutom ett inslag som förhoppningsvis snart försvinner.

Annonser