tänkt mig att somna, där jag satte mig i stolen. Men plötsligt händer det, jag vaknade en halvtimme senare, det kändes lite lätt förvirrande. Dessutom slog det mig plötsligt att det är trettondagsafton i morgon, inte för att det påverkar mig så väldigt mycket, men jag hade inte hängt med. Det är ju mycket nu, med nya siffror på almanackan och allting. För säkerhets skull har jag lagt undan den lilla med 2016 och har enbart 2017 framme nu. Fast jag hoppas att apoteket och coop har öppet som vanligt, numer är väl nästan alla dagar ‘som vanligt’.

Det fanns saker som borde gjorts i dag, men det blev inte så. Tröttheten – inte bara det här att somna i stolen – tog överhanden. Jag blev lite förvånad, för i går hade jag planer för eftermiddagen och det bara flöt bort. Det här med att ha förståelse för sin egen trötthet, det är inte helt enkelt. Jag skulle ju önska att jag kunde orka mer, men det är bara att gilla läget.

Och en liten detalj kan vara så sänkande. När vi hade ätit frukost och maken skulle hantera badrummet gick jag som vanligt dit och plockade fram tandtrådsbygeln och skulle sätta tandkräm på tandborsten. Då visar det sig att maken i går helt glömt tandborsten, han hade bara satt den i muggen med tandkrämen kvar och ställt in den i skåpet. Jag kollar liksom inte det. Och på något sätt så känner jag – jag vet att det inte alls är en katastrof i det stora hela – men jag känner ändå att jag borde kolla diskret, jag borde se sånt. Och tanken på en detalj till som jag borde, det slår hårdare än man rimligen kan tro.

Annonser