är också slut. Nu är det bara chokladasken kvar att kämpa med. Det kommer att gå.

Och jag funderade vidare på det här med Murder in the Cathedral, T S Eliot skrev den alltså runt 1935, och jag fäste mig vid argumentationen han låter de fyra riddarna föra, dom som mördade S Thomas i katedralen. Vi är egentligen inte engagerade i fallet, vi gör vår plikt, egentligen är det vi som får lida för det här, vi bevarar samhällsordningen, nog visste Becket precis vad han gjorde och vilka konsekvenserna skulle bli – det kan kallas för självmord egentligen. Många ord, mycket urskuldanden, och detta tio år före Nürnbergrättegången och tjugo år till innan Hannah Arendh skrev om den banala ondskan. Och kanske har en och annan av oss mött det där sättet att tänka, jag har gjort det, fast i mindre skala förstås. Någon som ursäktade sina handlingar med att egentligen gjorde det ju mest ont för honom, men han var tjänsteman och kunde inte göra något annat än vad systemet ville.

Annonser