var han hemma, men nu har han åkt till sitt igen, Yngste. Och han sa att alla hans jämnåriga bekanta säger ungefär likadant, att det är rätt trevligt att hamna i föräldrahemmet lite grann, få mat och omtanke. Han är så avhållen. Och jag letade upp en liten burk, så jag kunde skicka med lite chokladfudge också. Och den ena limpan. Bådadera klarar en tågresa på några timmar.

Och jag tycker om mina vanliga rutiner, dom som håller mig vid liv i det dagliga, det blir omkastat på många sätt när vi åker i väg och när vi har gäster. Mina egna dagliga behov och rutiner får stå tillbaka. Och som alltid undrar jag vad jag kunde gjort mer för mina barn, men jag har älskat dom, det har jag.

Jag läste någonstans om någon (ungefär i mina äldre barns ålder) som skrev om hur underligt det var att mer eller mindre tvingas umgås med föräldrar, så här under helgerna, för den yngre människan ansåg att föräldrar (i det här fallet fadern) var ganska hopplösa och förstod inte den yngre generationens sätt att blida egen familj, egna närstående av dom man känner sig lika. Och jag tänkte att det är väl ingen som helst idé att jag berättar för denna yngre medsyster att vi, den något äldre generationen trodde precis det om oss själva också. Kvinnor i min ålder har en stark tendens att tycka att allt ALLT är deras mödrars fel, med fäderna på en klassisk andraplats i racet, och att vi minsann var den generation som bröt med det traditionella. Och nu sitter våra barn och tror att det är dom som uppfann hjulet. Det kanske inte ens var vi. Ja ja.

Annonser