– och jag kan förstås inte, så här i efterhand, förstå varför jag stressar upp mig. Men jag vet att nästa gång blir det exakt likadant, jag är sån. Och det går inte heller att komma ifrån att det är en del pyssel och jag vill verkligen inte glömma nånting eller göra fel. Jag är trots allt inte längre så van att ordna mat för fler än tio i stöten. Och jag har nu två söndagsmiddagar infrysta till maken och mig. Det är också bra.

Och jag hör tecken på blåst ute, det dunsar och jag hoppas att det ändå inte blir för mycket. Yngste tog bilen och åkte till Äldste en stund här på kvällen, jag är glad att bröderna umgås. Fast jag hoppas att det inte faller träd över den lilla grusvägen. Men jag minns när Yngste var rätt ny och Äldste stod och höll honom i famnen, jag är så glad att dom som vuxna hittar varandra.

Annonser