– om det här med vintern, mörkret i hundradagarstunneln. Nå ja, vi har en vecka kvar tills det vänder och då är det ju bara femtio dagar av relativt mörker kvar.

Och sen tänker jag på annat, ältar skulle man kunna säga. Vad är det som är viktigt i just mitt liv, har jag någon uppgift? Jo vars, det har jag väl. Min uppgift är helt enkelt – eller svårt – att se till att maken har ett så bra liv som det bara är möjligt i hans situation. Jag har det ansvaret. Nästa vecka är vår bröllopsdag och jag påminner mig att när han blev sjuk var det några i min omgivning som påpekade just det att jag hade skyldighet enligt äktenskapsbalken att ta hand om honom. Nu är jag inte jurist och har försiktigtvis inte läst äktenskapsbalken, men det är förmodligen korrekt. Sen var det någon som undrade hur länge jag skulle orka också, och på det minns jag att svarade att jag står upp så länge jag måste. Och tolv år är inte så länge, jag vet det. Men det händer ändå, när jag tänker på det här, att jag saknar det där ömsesidiga omhändertagandet, som jag uppfattade hörde ihop med äktenskapet. Ibland är den ena parten svagare, då balanserar den andra. Så tänkte jag mig. Och så är det inte hos oss. Och jag ser förstås andras liv runtomkring mig, jag vet att den ideala balansen sällan finns.

Sen vore det möjligen lättare om jag inte vore – redan tidigare – något av ett kontrollfreak, vill att saker ska vara strukturerade, gillar rutiner. Å andra sidan är det för min del det här att jag har rutiner, som gör att jag orkar med, att inte hela tiden behöva tänka på vad som ska göras, för det finns inpräntat i mitt minne. Det finns förvisso inte inpräntat i makens, han kan glömma i stort sett vad som helst. Och där kan jag ibland andas in och bara låta det passera, ibland blir jag galen. Acceptans är svår att få till.

Annonser