– kanske man kan säga. Vi har ätit broccolisoppa och den var hyfsat god, så vi laddar för kvällens begivenhet. Jag är inte så väldigt förtjust i julbord, men det är den sociala biten som gäller. Och solen strålar i dag, det gick utmärkt att cykla till maxi.

Och sen pratade jag med Tvåan om hur hon tänker runt sin födelsedag och julafton, som vi är hos dom. Det blir bra. Och äldste där håller på med sin tandställning, en komplicerad historia, men han är mycket motiverad, så det kommer att gå bra. Sen berättade Tvåan om när han, äldsta barnbarnet alltså, häromsistens hade glömt sin cykelhjälm i skolan (punktering på cykeln) och sen skulle han gå till personalrummet för att leta bland inlämnade grejor. Han knackar på. En lärare, för honom okänd, öppnar. Då slår hans stamning till – förstås – och han står där och hackar, lille vännen, och då härmar hon honom och säger – ‘så konstigt du pratar’ och så går hon. Jag blir oerhört upprörd. Nu tog han själv det hela väldigt lugnt, men nog var det ett helt oacceptabelt beteende i vilket läge som helst. Som vi brukar säga – vad är det för fel på folk? På riktigt.

Annonser