– är så tyst, så avkopplande, nästan oavsett hur dagen i övrigt var, så är det ändå befriande att sitta här i mörkret. Frukostporslinet står framme (så har jag alltid gjort), kläder för i morgon är framlagda, maten är bestämd (lammfärsbiffar) och en lätt bedräglig känsla av kontroll lägger sig över tillvaron. Och i morgon kommer jag kanske att klara det jag inte kunde i dag, annars får jag börja om en annan dag. Att pendla mellan misslyckande och det som ändå går bra, livet är ju så beskaffat, oavsett hur jag tycker det skulle vara. Det händer att jag längtar efter det ouppnåeliga. Det händer också att jag kan se det goda i det jag nu har.

Och när jag åkte efter skinkan i fredags, så var det förstås oundvikligt att jag tänkte på andra gånger jag åkt den vägen och fortsatt en bit till, känslan då av att vara på väg mot hjälp och förståelse, rannsakan av det pågående livet. Den vägen åker jag inte mer, så kan det också bli.

Och nu ska jag gurgla med fluor, det ingår i söndagsnöjena. Ett stillsamt liv.

Annonser